Om räddningspersonal snabbt kan avgöra om bilen är eldriven, gasdriven eller drivs av bensin eller diesel, kan de anpassa insatsen mer effektivt. Exempelvis kräver batteribränder i elbilar andra släckmetoder och annan säkerhetsutrustning än en brand i en bensin- eller dieselbil. Skulle en blå registreringsskylt signalera en elbil, en grön skylt signalera gasdrift och en vit eller gul skylt signalera traditionell förbränningsmotor, skulle tiden för att identifiera fordonstypen kunna kortas och i bästa fall rädda både liv och miljö. I denna artikel diskuterar vi om fördelarna och det potentiellt livräddande i att utrusta bilar med olika färgkodade registreringsskyltar, beroende på drivmedel. Vi tittar också på registreringsskyltens historia, hur den har utvecklats i Sverige och i andra länder, samt vad Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) föreslår i frågan gällande nummerplåtens färg.
Registreringsskyltar och dess historia
En registreringsskylt, ofta kallad nummerplåt eller nummerskylt, är en officiell identifikationsskylt fäst på ett fordon för att kunna spåra och identifiera det i administrativt eller rättsligt syfte. Ursprungligen var dessa skyltar handmålade trä- eller metallstycken, och de första lagstadgade användningarna kan spåras till slutet av 1800-talet. Exakt datum och år varierar mellan olika länder, men i Europa började systematisk användning av registreringsskyltar bli vanlig kring sekelskiftet 1900. Syftet var dels att kontrollera fordon som blev allt vanligare på vägarna, dels att underlätta för myndigheter att bötfälla förare som bröt mot trafikregler.
I takt med industrialiseringen och bilismens framväxt blev registreringsskyltarna en självklarhet. Myndigheterna kunde genom nummerskyltarna registrera fordonens ägare, vilket gav en ökad spårbarhet både vid trafikförseelser och olyckor. På så sätt kan man säga att den tidiga nummerskylten bidrog till en större trygghet i trafiken.
Hur utvecklingen sett ut under åren
I Sverige har registreringsskyltarna gått igenom flera förändringsfaser. Under början av 1900-talet var det varje län som utfärdade sina egna skyltar med unika bokstavs- eller sifferkombinationer. Längre fram samordnades systemet och Transportstyrelsen (tidigare Vägverket) fick ansvaret för att utfärda nya skyltar och bestämma format och design. Numera består svenska registreringsnummer av tre bokstäver följt av tre siffror, med vissa specialvarianter som den så kallade “personliga skylten”, där fordonsägaren kan välja en egen text inom ramarna för regelverket.
Den största moderniseringen kom när EU-inträdet medförde att den svenska skylten fick ett blått EU-märke på vänster sida. Här är det värt att notera att den “blå registreringsskylt” vi talar om i denna artikel är ett helt annat koncept – en idé om att använda färgen blå på hela nummerskylten för att särskilja exempelvis elfordon eller andra speciella bränsletyper. Det är alltså inte samma sak som det blå fältet med EU-symbolen som vi redan är vana vid.
Olika typer av skyltar och färger, vad används respektive till?
I Sverige är den vanligaste skylten vit med svarta tecken och har sedan 1994 det blå EU-märket till vänster. Den sedvanliga storleken rankar in på 52 x 11 cm, men det finns även USA-skyltar (30 x 11 cm) och mindre format för MC och mopeder (17 x 15 cm) osv. Det finns även flera specialutföranden såsom exempelvis:
Taxi
Gul/orange botten, i övrigt likadant utförande som vanliga nummerplåtar.
Saluvagn / bilfirmor
Skyltarna är enbart avsedda för bilhandlare med en saluvagnslicens, och indikerar att bilen är avställd eller ej registrerad. Samma utförande som en vanlig regskylt, fast med grön botten.
Tillfälliga skyltar
Temporära registreringsskyltar kan vara röda eller ha annan färgsättning, men de är ovanliga i vardagstrafik.
Diplomatiska skyltar
Dessa har speciella bokstavskombinationer och blåaktigt färg för att tydligt indikera diplomatfordon. De har inget EU-märke på själva skylten.
Militära fordon
Inom Försvarsmakten finns en separat struktur för märkning av fordon, ofta utan det standardiserade formatet. Skyltarna har svart bakgrund med gula tecken.
Det finns även andra plåtar såsom tävlingsskyltar (orange), provisoriska skyltar (skrivna på papper eller annat material), och dylikt.
Internationellt finns en uppsjö av färger och format. I Storbritannien är registreringsskylten gul i bak och vit i fram, medan i t.ex. vissa delstater i USA kan man själv välja utseende på sin skylt mot en extra avgift. I flera länder i Asien förekommer färgade skyltar som anger specifik fordonsklass (exempelvis kommersiella fordon, bussar eller motorcyklar).
Nummerplåtar i andra delar av världen
Om vi zoomar ut globalt hittar vi som ovan nämnt en rad exempel på hur färgkoder används för att skilja fordonstyper åt. I Kina kan elfordon ha gröna ramar eller gröna skyltar, vilket underlättar för myndigheter att bevilja fordonen tillträde till miljözoner. I vissa delar av Mellanöstern har man röda skyltar för kommersiella fordon och gröna för hyrbilar eller statliga myndigheter. En färgkodad standard är alltså inte ett helt nytt koncept. Det unika och något mer kontroversiella skulle vara att knyta färgen strikt till vilket drivmedel fordonet använder, till exempel en helt blå registreringsskylt för elbilar och en grön skylt för gasdrivna fordon.
Hur kan färgkodade skyltar bistå räddningstjänsten – exempelvis en blå registreringsskylt?
När det brinner i en bil är räddningstjänstens insats ofta en kamp mot klockan. Ett elfordon med litiumjonbatterier kan brinna kraftigt och länge, och kräver ibland speciella släckmetoder, som att fordonet helt eller delvis sänks ned i vattenfyllda containrar för att kyla batteripaketen. En gasbil eller vätgasbil kan innebära helt andra risker kopplade till explosionstryck och läckage av gas. Bensin- och dieselbilar har också brandrisker, men är generellt mer kända ur ett taktiskt brandbekämpningsperspektiv.
Om räddningstjänsten redan vid ankomst kan identifiera fordonets drivmedel på långt håll genom en tydlig färg – exempelvis blå registreringsskylt för eldrift – sparar de tid och kan välja rätt skyddsutrustning och släckmedel från start. Dessutom minskar risken för att brandpersonalen ska utsättas för oväntade faror, såsom gasläckage, höga spänningar från elbilsbatterier eller brandfarliga vätskor. Denna tidsvinst kan i nödfall vara skillnaden mellan en kontrollerad brandsläckning och en allvarlig olycka.
Identifiering om bilen är en elbil, dieselbil eller bensinbil
Förutom färg på registreringsskylten finns det flera andra sätt att avgöra vilket drivmedel en bil har. Karossens utformning, ljudet från motorn (eller bristen på ljud i en elbil) och avgasrörets storlek eller placering kan ge ledtrådar. Men i en stressad räddningssituation, där sikten kan vara begränsad av rök och eld, är det inte alltid realistiskt att förlita sig på dessa visuella eller akustiska tecken. Därför anses ett direkt och enhetligt system – exempelvis färgkodning – vara mer tillförlitligt och snabbare att tolka.
På tal om olika drivmedel, missa inte vår syskonsidas artikel ”Takboxar och bränsleförbrukning”.
Hur ser MSB:s förslag ut gällande detta?
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har i olika sammanhang framfört idén att man bör underlätta för räddningstjänst och andra berörda aktörer att snabbt kunna identifiera fordon som drivs med exempelvis el, gas eller andra alternativa bränslen. Enligt MSB:s rekommendationer kan tydliga märkningar på fordonets kaross eller på registreringsskylten vara värdefullt. Exakt hur färgschemat bör se ut är dock inte beslutat, och frågan är fortfarande föremål för diskussion mellan olika branschaktörer, Transportstyrelsen och fordonsindustrin.
Vissa kritiker menar att det vore kostsamt och opraktiskt att byta ut alla befintliga skyltar. Andra anser att ett starkt och användarvänligt system kan motivera övergången, särskilt om man inför övergångsperioder och successivt byter ut skyltarna när fordonen ändå behöver nya. MSB har även påpekat att samverkan med övriga EU-länder kan krävas för att undvika förvirring hos exempelvis utländska räddningstjänster eller vägtrafikanter.
Läs mer om detta hos SVT Nyheter.
Andra tillvägagångsätt att identifiera fordonets drivmedel
En alternativ lösning, som ibland nämns i debatten, är att införa dekaler eller etiketter som placeras på fordonet, i synnerhet på karossen eller i fönstren. Dessa dekaler skulle kunna vara tydligt färgade eller bära en symbol (exempelvis en batterisymbol för elfordon, en gasflaska för gasfordon eller en bränslepump för bensin/diesel). Dekaler är relativt enkla att distribuera och installera. De skulle kunna avläsas av räddningstjänsten, i synnerhet om de placeras strategiskt så att de syns även om bilen är krockskadad eller har begränsad sikt från vissa vinklar.
Ytterligare en möjlighet är elektronisk identifiering, där fordonets system via RFID eller liknande teknik kan sända ut information om fordonstyp och drivmedel. Ett sådant system skulle dock kräva att räddningstjänstens fordon utrustas med mottagare, vilket i dagsläget inte är standard. Många menar också att just brand- och olyckssituationer ofta skadar elektroniska komponenter, vilket gör systemet opålitligt jämfört med en enkel, visuell märkning.
Sett ur ett industri- och verkstadsperspektiv vore det väldigt lämpligt med en standardiserad metod för att snabbt se vilken drivlina fordonet har, inte minst ur underhållssynpunkt. Tunga fordon, transportfordon och entreprenadmaskiner utvecklas ständigt, och med ökad elektrifiering även i dessa segment kan tydlig märkning vara av värde. Samma gäller arbetsmiljö och säkerhet på exempelvis skogs- och anläggningsplatser, där varierande bränslekällor hanteras i rörlig och ofta riskutsatt miljö.
Vi avrundar – blå, grön, vit eller gul registreringsskylt?
Diskussionen om att införa en blå registreringsskylt för elbilar, en grön för gas- eller hybridfordon samt en vit eller gul för bensin- och dieseldrivna fordon handlar i grund och botten om två saker: snabbare och säkrare räddningsinsatser samt tydligare visuella signaler för olika typer av fordon. Historiskt har registreringsskyltar alltid använts som officiella identitetsbärare för fordon, och de har gått från handmålade metallbitar till moderna skyltar med inbyggd reflektion och EU-symboler. För att ytterligare utveckla detta koncept har vissa länder redan börjat införa färg- eller symbolmarkörer för särskilda fordonskategorier.
I Sverige diskuteras nu möjligheten att använda färger på nummerskyltarna för att hjälpa räddningstjänsten att snabbare identifiera vilken typ av brandrisk man står inför. MSB vill underlätta för räddningsarbete men anser att eventuella nya regler bör vara genomtänkta, helst koordinerade på europeisk nivå. Kostnadseffektivitet, praktisk genomförbarhet och lättbegriplighet för allmänheten är centrala aspekter i denna diskussion.
Alternativ som dekaler, RFID-baserad identifiering eller andra märkningar på bilen kan vara mindre genomgripande än att införa helt nya färgade skyltar. Samtidigt är registreringsskylten redan en befintlig, obligatorisk och standardiserad informationsyta som räddningstjänsten är van att leta efter. Därför anses den vara en mycket lämplig plats att ge snabb, färgkodad information.
Om systemet införs och visar sig effektivt, skulle det potentiellt kunna rädda liv genom att korta insatstiden vid brand, minska riskerna för räddningspersonal och öka säkerheten för bilister och omgivning. Oavsett om den blå registreringsskylten blir verklighet eller inte, kommer frågan om hur man bäst identifierar olika bränsleslag och drivmedel att vara fortsatt aktuell i takt med att fordonsfloran blir allt mer diversifierad.
I vår nästa artikel här på Fordonsteknik fortsätter vi inom ämnet bilar och färg, fast något helt annat, nämligen gula bilar och dess popularitet.
